Satt och pratade vid maten idag. Emma berättade att hon hade haft syslöjd och skulle teckna upp en döskalle, ett fint mönster till något hon skulle fortsätta på sen. Så kom en kille fram och ställde sig bakom axeln på henne och sa " Så där fint kan du inte rita med andra handen". Problemet är bara att där har han fel. För Emma är inte som alla andra barn :P

Emma är "special". Hon KAN nämligen rita exakt lika bra med båda händerna, och skriver med båda händerna med, det här är extremt ovanligt. När hon var liten och lärde sig skriva och skulle skriva sitt namn, började hon skriva "Em" med ena handen och flyttade sen pennan till andra handen och fortsatte skriva "ma". Har inte vetat om det här förrän nu. Tycker det är jättehäftigt. Så fort jag börjar tänka på att skriva med fel hand så känns det bara fel. Inte nog med detta, hon har dessutom två OLIKA handstilar med de båda händerna såklart. Emma skämtade och sa att om hon var mördare skulle hon kunna skriva ett brev in till polisen och även om de misstänkte henne för brotten så skulle hon kunna skriva med andra handen vid förhöret. Mamma frågade varför hon skulle skriva in till polisen överhuvudtaget för. Jag skojade till det och sa att hon skulle skriva "DET VAR JAG". Hehe.

Annars idag känner jag mig ledsen faktiskt, känner att jag förlorar en vän (eller snarare förlorar greppet om en vän kanske), vet inte alls hur jag ska hantera det. Vet inte om jag ska hålla mig borta, eller vara för påflugen eller bara låta saker bero? Känns som man alltid väljer fel alternativ, fast man typ provat alla tre och det är så frustrerande. Får mig att tänka på låten "Slipping away".  Den här vännen är deppig och tar avstånd, orkar inte svara när man ringer, men vill samtidigt helt plötsligt efter typ 3 år att man ska hitta på en massa roliga saker helt plötsligt. Kommer dem bli av? Eller kommer lusten att hitta på något att försvinna? Kommer lusten att svara när jag ringer nästa gång och det kanske är något viktigare försvinna? Fattar ingenting och känner mig skitledsen. Jag menar när ringde du mig sist? Känns som det var rätt längesedan. 

Vet att det säkert inte är någonting och att jag överanalyserar, men klart man blir fundersam. Vad händer?.. liksom. Hur kan man ena dagen vilja att allt var som det var innan när man hade kul tillsammans och hittade på lite mer "outgoing" saker ändå, och sen andra dagen inte ens svara när man ringer? Hänger inte med i svängarna. Och du pratar inte med mig, inte egentligen. Man känner ju inte varandra längre. Börja känna att man inte känner varandra bra nog längre för att festa ihop en vecka eller två. Känns som det säkert blir pannkaka av det med. :(  :(   :(... kan man inte ens prata med varandra, hur ska man då kunna umgås så intensivt liksom? Orkar man inte prata för att man är deppig, blir ju ingenting bättre av alkoholinblandning, enligt min erfarenhet iaf. Därför jag hållt mig ifrån att dricka ett tag.

Hoppas det löser sig iaf. Idag har jag varit trött på jobbet. Känns som en överflödig dag idag. Tog en "power nap" efter jobbet idag och sen pratade jag lite med Urban i telefon. Sen har jag hållt i Daim lite, och då kände jag mig bättre faktiskt, fick tillbaka hoppet lite. Har inte fått svar från hon med katterna idag däremot. Undrar vad det beror på? Jaja, hoppas hon inte ändrat sig nu bara.

Over and out så länge