Ja, jag köpte en bok idag för 5 kr på biblioteket, som handlar om en person som drabbades av en djup depression. Har ju förr varit deprimerad, tycker det var så träffande beskrivning. Här kommer några urdrag:

Depression är kärlekens frånsida. För att kunna älska måste vi kunna känna förtvivlan över vad vi förlorar och depression är mekanismen bakom denna förtvivlan. Den berövar oss vår värdighet och lägger ytterst sin tunga skugga över förmågan att ge och ta emot ömhet. Den gör vår inre ensamhet uppenbar och förstår inte bara vår kontakt med andra utan också möjligheten att ha frid med oss själva.

Kärleken överger oss då och då och då och då överger vi kärleken. Under en depression blir meningslösheten i varje företag och varje känsla, meningslösheten i livet självt, uppenbar. Den enda känsla som finns kvar i detta kärlekslösa tillstånd är känslan av att ingenting betyder någonting.

Kanske depression bäst kan beskrivas som känslomässig smärta som drabbar oss mot vår vilja och sedan bryter sig loss från sina yttre orsaker. Depression består inte bara av en massa smärta, men alltför mycket smärta kan utmynna i depression.

Det är inte behagligt att uppleva förfall, att märka att man håller på att förvandlas till något svagt och kraftlöst. Depression börjar omärkligt, lägger en dyster gråton över dagarna, tar musten ur vardagliga handlingar tills deras yttre form skyms av den ansträngning de kräver och man blir trött och less och självupptagen - men man kan ta sig ut ur allt. Kanske inte gladeligen, men man kan ta sig igenom.