Ja, varför är vi sådana egentligen? Varför verkar det mest som om vi tjejer är så desperata efter kärlek och att bli omtyckta, speciellt och desto mer när vi VET att vi inte längre är det. Tycker det är väldigt intressant. De senaste åren har man haft många tjejkompisar som varit sådana, även varit sån själv. Visst jag har varit desperat, visst ville man att det skulle funka. Men man visste ju för fan hela tiden att det inte skulle göra det. Frustrationen som man nu upplever när man ser andra vara i kassa förhållanden, påpeka det själva och sen bli sura så fort man själv säger det, gör att jag tagit avstånd från vissa människor i mitt liv.

Detta är nog av flera anledningar. Det blir bara för mycket. Jag blir så frustrerad, så blir jag arg, så tycker jag de är korkade, så vet jag hur det själv är.  Är nog så rädd för att hamna där själv igen, att jag inte ens kan ta det hos andra, vilket ju såklart är galet. Men så är det ju så också, att när man är i ett dåligt förhållande så bryr man sig ofta inte så mkt om sina vänner som man annars skulle, speciellt inte om personen i fråga ser till att man får ett väldigt begränsat liv. Sen är jag allergisk mot sånt. Visst jag stannade i ett dåligt förhållande, men jag var mig själv, personlighetsmässigt sätt. Jag ringde och brydde mig om mina vänner, mer än de någonsin ringde mig.

Sen har vi det här syndromet att bli sur på tjejkompisar förde bryr sig, när händelsen i fråga är något som egentligen är din puckade pojkväns fel. Sånt är ju med något korkat. Inte så att jag har sagt vad jag tyckt hela tiden heller så sett. Mer blivit ofrivilligt inblandad i massa tjafs, fått medla, inte egentligen kunnat gå någonstans så sett. Ena gången hade jag ingen bil, andra gången var det folk som satt och tjafsade hemma hos mig. FAN red ut era saker hemma istället då, passar mig jättebra. Visst kan man prata om saker, jag lägger mig inte i. Men lägg inte felet på mig.

Jag orkar bara inte med all drama, speciellt inte när det gäller tjejer som aldrig kommer lämna sina skitpojkvänner. Ja men tror ni att ni får ett så bra liv då eller? Ni väljer ju själva. Jag kan säga att personligen så kommer jag inte stanna nästa gång det händer mig, tänker inte slösa fler år på skitförhållanden.

Så säger jag ju ofta vad jag tycker, eller skriver det. Men har blivit bättre på det. Just nu när jag mår som bäst och är som gladast, så mår alla andra som sämst, det är ju lite jobbigt med. Finns ju inget jag direkt kan göra åt saken heller. Tycker det är synd, för det var så underbart härliga tjejkompisar, som bara blivit helt osynliga och tappat sin personlighet helt. Äh blir så ledsen bara jag tänker på det. Och på alla elaka saker ni kläckt ur er. Det får nog vara faktiskt.